Det finns frågor kvar att ställa till SJ även efter det här. Men mycket ska riktas mot säkerhetsavdelningen och där har jag inte fått tag på rätt person än.
Men i torsdags ringde jag den på SJ som jag vet har varit i kontakt med mamman. Hon heter Maria Cederberg och är chef för SJ:s kundkontaktcenter. Ganska direkt i samtalet frågar hon om jag är journalist och hänvisar mig då vidare till presschefen Dag Rosander. När jag förklarar att jag i allra högsta grad även är kund som betalat för resa med det aktuella tåget och dessutom vittne till olyckan säger hon att hon kan svara mot att jag lovar att inte publicera någonting av det hon säger.

Det går jag naturligtvis inte med på utan blir överlämnad till presschefen Dag Rosander som står bredvid.

Här kan du lyssna på samtalet, eller nedanför läsa det något sammanfattat. Roligast kanske är 5.25 in i klippet när jag blir så trött på ”jag kan inte alla detaljer” att jag stakandes skäller ut presschefen.
Ledsen för den dåliga ljudkvalitén. (Om någon kan konvertera en 3gp-fil till wma eller liknande så får du gärna höra av dig…)

En anledning till att jag lägger ut ljudklippet är att jag tycker det illustrerar klassisk nonchalant presschefsinställning på ett bra sätt. Kalla det ”Jag kan inget om det här men räknar med att jag ska kunna skitsnacka mig ur det-strategi”.
Först ut är alltså Dag Rosander, presschef.

Har ni något ansvar i olyckan?

– Olyckan ska utredas. Men det är klart att vi har det. Vi har alltid ansvar för våra resenärer.  Det jag vet också är att vi är i kontakt med familjen. Men vi håller på att kika på det där.

Då vill du inte säga något om brister i rutinerna och så heller, antar jag?

– Nej, det är för tidigt att säga. Det får vi återkomma till när utredningen är klar. Vi håller på att utreda förloppet. Det måste man göra först innan man drar några slutsatser.

Men hur förklarar du då att ni redan gått och redogjort både för hur olyckan gick till och att kvinnan inte var allvarligt skadad?

– Det som är det rätta nu är att utreda så får se vad den utredningen ger. Vi avvaktar tills den utredningen är klar. Sen kan vi svara på frågor.

Men var det korrekt att så snabbt slå fast händelsebelopp och hur hon mådde?

– Det får vi ta in i det där också. Men nu är det viktigaste att ta reda på vad som har hänt. Sen kan vi svara på frågor.

Varför har ni inte kontaktat de vittnen som ni känner till? (Observera att den här intervjun gjordes i torsdags. Klockan 22.17 på fredag kväll, skumma arbetstider…, får jag mejl från SJ:s utredare som frågar om vi kan träffas i slutet av nästa vecka.)

– Alltså, jag kan inte alla detaljer i det här.

Men då vill jag prata med någon chef som kan några detaljer! Varför ska Maria koppla över mig till en presschef som inte vet någonting när hon är insatt i den här historien. Då är det väl din uppgift som presschef att säga till henne att hon faktiskt får svara på de här frågorna?

– Jag säger som presschef att vi gör en undersökning av det som har hänt och när den är klar svarar vi på frågor.

Men ni har ju redan gått ut med felaktig information, säger jag som är vittne och vet hur det gick till!

– Då får vi ta in det också, som inte jag gör utan vår juridiska avdelning.

Vad får personal säga om det som har hänt? Om resenärer på Eskilstuna-tåget ställer frågor om kvinnan? Vad får man för uppgifter?

– I svåra situationer försöker väl alla informera så gott de kan.

Men den enda uppgiften personalen har är ju att hon mår bra. Det innebär ju så att säga att hon mår bra.

– Jag kan inte detaljerna. Men vi kan återkomma. Det där gås igenom noga av oss.

Ni vet ju redan nu att kvinnan inte mår speciellt bra, eller hur?

– Jag har ingen status på hur hon mår just nu.

Och varför har ni inte tagit in det?

– Jag vet att vår personal har pratat med mamman och så där, men exakt hur hon mår det vet jag faktiskt inte i denna stund.

Vet du på vilken avdelning hon ligger?

– Inte jag. Men jag antar att de som pratat med henne vet det.

Ja, det tror jag också. Och då vet de att hon ligger på intensiven och då vet man att det är allvarligt.

– Ja, jag vet att Maria har pratat med mamman.

Men då måste du som presschef säga till henne att hon faktiskt måste svara på några frågor?

– Det är väl bra att vi undersöker vad som har hänt. Jag förstår inte riktigt vart du vill komma.

Alla från SJ-personalhåll vidareförmedlar den enda information som de har just nu. Ser inte du att ni har ett ansvar att avbryta den felaktiga spridningen av information som SJ själva har startat?

– Det kan jag framföra till Maria i sån’t fall. Men jag vet att vi gör en undersökning i alla fall, det är den delen jag kan svara på. Och innan den är klar kan vi inte liksom hålla på och spekulera i vad som har hänt.

Men det här är ren fakta, det är inte spekulationer. Ni går ut med att hon mår bra, ni vet att hon inte mår bra, det är inte spekulationer!

– Jag kan höra med Maria hur det är med den saken sen.

Då kan du göra det nu, medan jag väntar i luren!

– Okej.

…

– Maria.

Ni vet ju tillståndet för kvinnan, eller hur?

– Ja, jag har ju pratat med mamman flera gånger.

Jag vet på vilken avdelning hon ligger på. Den avdelningen ligger man ju inte på om man klarat sig bra, vilket är den enda informationen som ni har gått ut med.

– Nej, vi har inte gått ut med någon information. Vi lämnar inte ens ut det till vår egen personal.

Jag satt på tåget både först och två timmar senare och fick höra att hon mår bra. Jag frågade också en konduktör två dagar efter som säger samma sak, att hon klarat sig bra.

– Jag hör vad du säger. Men det besked vi fick först var att hon mådde bra. Vi går inte ut och berättar om enskilda passagerare för alla våra anställda. Det tycker inte jag att man gör. Det har inte jag begärt mamman om tillåtelse för och jag tycker inte att det är rätt läge att göra det heller.

Har du inte ett ansvar för att SJ personal inte ska sprida falsk information?

– Absolut. Men däremot så kan inte jag svara på vad ombordpersonalen säger. Det måste jag ta med deras chef.

Men den felaktiga informationen blir ju inte något annorlunda om inte personalen får några andra uppgifter.

– Men jag tycker inte att man går ut med sådan information utan någons tillstånd.

Men ni har ju redan gått ut inför ännu fler människor och berättat att hon klarat sig…

– Nu måste jag avbryta, för jag ska upp på scen här. Men jag kollar upp det där och återkommer till dig.

Ja, väldigt snart hoppas jag.

Efter en stund ringer Dag Rosander upp och talar in på min telefonsvarare:

– Som jag sa tidigare fortsätter vår utredning. Om flickans tillstånd, men det är inget som vi kommunicerar eller pratar om utåt. Det är av hänsyn till familjen.

– Sen håller vi tummarna att allt går bra för den här flickan då!