Per-Erik Wärme, narkosläkare: ”Hon glider framåt men inte i samma hastighet som tåget. Jag får tag i hennes arm och runt bålen men kan inte dra upp henne utan dras med en bit också. Jag försöker hålla henne så nära perrongkanten som möjligt, så att hon inte hamnar under hjulen. Efter en stund fastnar hon på något sätt och ena benet kommer närmare rälsen. Hon var ju fullständigt skräckslagen och spydde. Hjulet kom närmare och närmare. Jag vrålade allt jag kunde: Stoppa tåget!”

Tarek Morad, barnläkare: ”Det kändes som en evighet innan tåget stannade. Jag fruktade den värsta bilden man kan tänka sig när hon drogs allt närmare rälsen. Jag hoppades bara att den scenen inte skulle komma. Vi skrek att hon skulle dra in sitt ben mot kanten.”

 

De två läkarna från Mälarsjukhuset i Eskilstuna var närmsta vittnen till olyckan i måndags när en 25-årig kvinna klämdes mellan tåg och perrong på centralstationen i Stockholm.
Per-Erik Wärme och Tarek Morad hade varit på en konferens i Stockholm och skulle hem, också de till Eskilstuna. På plattformen såg de en dörr där folk verkade vara på väg ombord. Tåget var inte så fullt som de befarat.

– Flera frågade konduktören om det var tåget mot Eskilstuna. Hon svarade inte och jag tyckte rent spontant att det var mycket märkligt uppträdande, berättar Per-Erik Wärme.
Han tänkte att det kanske hade varit någon konflikt där med de som försökte komma ombord.
– Sen sa hon något i stil med ”vi måste åka nu tåget är redan försenat”.
De två läkarna hade fått en uppgift om att nästa tåg skulle gå bara fem minuter senare så de hade intagit en mer avvaktande position.
– Man märkte att konduktören var stressad i situationen. Sen händer det väldigt fort. Jag vill inte säga att det är konduktörens fel att tjejen halkar, men jag kan med bestämdhet säga att hon inte hoppade på i farten, säger Tarek Morad.

Det har gått några dagar sedan olyckan hände och läkarna redogör lugnt och sakligt över händelsen. Men när han tänker tillbaka på hur tjejen gled ifrån honom, skakar Per-Erik på huvudet. Han för handen mot ansiktet och säger:
– Känslorna när man släpas där. Det måste vara en skräckupplevelse av värsta rang.

När tåget stannat söker de kontakt med kvinnan nedanför dem. ”Är du skadad?” Det tar en stund innan hon svarar: ”Jag tror att jag har en blödning inne i kroppen”.
Therese ligger med ryggen mot perrongen och benen mot rälsen. Huvudet är framåt i tågets färdriktning.
– När vi pratade med henne konstaterade vi att hon var kontaktbar och vi tänkte att det nog var bra att vänta med att lyfta upp henne ifall hon fått någon nack- eller ryggskada,  så att vi inte mobiliserar henne fel, säger Tarek.
– Det var inget som vi kommunicerade. Men ganska snabbt kom personalen och föste undan alla som var åskådare. De visste ju inte att vi var aktiva i att hjälpa henne. Jag tänkte att ”de måste väl följa sina rutiner”, säger Per Erik.

Konduktören var först framme men det kom snabbt ytterligare SJ-personal som lyfte upp kvinnan och la henne på plattformen. Från tåget på spår 12 mittemot kom filtar.
Tarek och Per-Erik tilläts komma intill sedan de förklarat sin profession. En ambulansförare och en sjuksköterska ingick också i det snabbt ihopsatta akutteamet. Omkring stod SJ-personal och försökte hålla åskådare på avstånd.
Sjuksköterskan och ambulansföraren pratar mest med Therese som de får veta att hon heter. Tarek plockar fram en kompress till det djupa jacket i pannan. Per-Erik undersöker Therese.
– Hon var chockad och ganska tyst först. Sen sa hon ”jag trodde jag skulle dö, jag trodde jag skulle dö”.  Vi bad henne röra på armar och ben och det kunde hon göra. Hon berättade att det gjorde jätteont i bröstet. Jag tog hennes pulsar vid flera tillfällen och de kändes tillfredställande, säger Per-Erik.

Efter cirka 20 minuter kommer räddningstjänsten.
– Jag noterar att de har syrgas och det tycker jag är bra eftersom hon inte hade riktigt bra färg på läpparna. Jag tyckte att ambulansen snart borde vara på plats.
Barnläkaren Tarek Morad har intagit en något mer passiv roll för att det inte ska bli för rörigt, men blir bortföst av SJ-personal när räddningstjänsten kommit.
– De var inte intresserade av att lyssna, säger han.
– Konduktören kom fram flera gånger och ville uttrycka stöd och empati för Therese. Hon frågade hur hon mådde och om hon var skadad och så vidare, berättar Per-Erik Wärme.
Några minuter går innan ambulansen är på plats och tar över vården. Per-Erik ger en sköterska den viktigaste informationen.
– Sen tyckte jag att jag hade gjort vad jag kunde. Det kan också försvåra om man lägger sig i för mycket. De har ju också sina rutiner och regler för vad de ska göra.

Sa ni till någon att skadorna var lindriga?
– Nej, det kunde vi inte göra.

Så vem gjorde det, eftersom det konstaterades i högtalarna?
– Jag tror ju inte att ambulansen kan ha gjort det. Vad jag tror är att SJ-personalen gjorde den bedömningen utifrån att hon var vid medvetande, kunde röra armar och ben och inte hade några andra synliga skador än det här jacket i pannan. Men utifrån vad hon sa om smärtorna och vi hade ju sett hur hade blivit klämd så kunde vi inte göra den bedömningen, säger Per-Erik.
– Ingen frågade oss, fyller Tarek i.
Han tror att personalen själva blev lättade och ville sprida den energin till andra resenärer.

En och en halv timme efter olyckan befinner sig Per-Erik och Tarek i ett överfullt tåg mot Eskilstuna.  
– Först sas det väldigt kortfattat. Sen kom ett detaljerat meddelande med en felaktig förmedling av händelseförloppet, säger Tarek och Per-Erik fortsätter:
– Då tittade vi på varandra och sa att det var en förfalskad bild, att man försökte lägga skulden på henne och att det skulle vara hela förklaringen. Men tåget var ju redan kraftigt försenat när det här hände. I värsta fall tänkte vi att hon skulle bli skadeståndsskyldig, så vi pratade om att kontakta SJ och ge vårt vittnesmål.
De konstaterar också att ingen på plats tog deras namn och nummer trots att de varit involverade från början.

När vi träffas i lunchrestaurangen på Mälardalens sjukhus drar de paralleller med säkerhetstänkande inom vården. Konferensen de var på i Stockholm handlade om att lära andra att ta hand om svårt sjuka nyfödda barn – att arbeta i grupp, ha tydlig kommunikation och gemensamma riktlinjer.
– SJ måste lära sig av den här händelsen. Konduktören är en bricka i spelet, men man måste ju ha ett sådant system att även om individer gör misstag så händer det inget allvarligt i alla fall, säger Per-Erik.
– Om man är SJ-anställd de här dagarna så är det stress, stress, stress… överfulla tåg och så vidare. Jag tror inte att det här skulle ha hänt under normala omständigheter, säger Tarek.
De är också upprörda över sättet att sprida information.
– Någonstans i början av förloppet har man ju bestämt sig för en officiell version: ”Hon sprang och försökte hoppa på tåget”. Det är den bilden som personalen, media och andra har fått. Och då har man ju naturligtvis inte skrivit av hänsyn till offret.
Per-Erik berättar att han hört folk förmana varandra med ”kom ihåg, spring nu inte”.
– Så den versionen har ju verkligen fått genomslag. Det är oproffsigt. Man lämnar aldrig ut andra uppgifter än sådana som man vet att man kan stå för.
– Jag blir störd över agerandet från SJ att bara ge en obekräftad ensidig bild som lägger skulden på henne, säger Tarek.

När Therese själv berättar om olyckan uttrycker hon flera gånger att hon inte kan förstå varifrån medvetandet och styrkan för att pressa sig mot perrongkanten kom från. När hon via mamman får höra om läkarnas berättelse – att de ropat åt henne att hålla in benen och att Per-Erik pressat henne mot kanten – blir hon rörd.

Du kan ha räddat hennes liv …
– Det vet vi ingenting om, säger Per-Erik Wärme och vill inte prata mer om det.