Tillåt mig bli lite personlig. Det här är ju trots allt en blogg.

I dag blev jag tvungen att förnya mitt periodkort hos SJ. Jag märkte att rösten darrade redan när jag frågade om de fått någon information om olyckan. ”Bara det jag läst i Expressen”, sa kassörskan. ”Okej, tack”, sa jag och vände mig snabbt om för nu kom tårarna.
Jag kände mig äcklig.
Jag vet att bilden är väl drastisk, men jag funderade på om någon som bevittnat en våldtäkt någonsin skulle vända till förövaren för att få sex. Och dessutom betala för det.

Ännu mer grät jag när jag skulle gå på tåget. Jag vågade det jag inte orkat tidigare – titta närmare på den kalla och hårda järnkonstruktionen som bär upp ett tåg. Det var alltså den som klämde, slog och skar Therese.
Det är ett under att hon lever.
Och så känns det så vansinnigt orättvist. Det kunde varit jag. Ja, det kunde ha varit vem som helst av oss hundratals pendlare. Men nu är det Therese som ligger där på Karolinska sjukhuset och våndas i obeskrivliga smärtor.

Tårarna är för dig.