På tåget hem i går sägs det i högtalarna att anledningen till kaoset i tågtrafiken är en olycka. ”En kvinna försökte hoppa på tåget i farten , men gled ner mellan perrongen och rälsen. Det vådliga försöket slutade dock utan allvarliga skador”.

Ensam ges hon alltså skulden för att den trafik som redan tidigare, på grund av det kyliga vädret, var försenad och sedan försenades med ytterligare ett par timmar. Då brann det rejält i mig vill jag lova.

Jag var nämligen närmsta ögonvittne till olyckan.

Jag hade själv kommit på det 25 minuter försenade tåget (avgången före det var dessutom inställd) efter att upprepat försökt få konduktören att svara på om ”det här verkligen var tåget till Eskilstuna?”. Mycket talade nämligen emot. Det var inte rätt spår, det stod fel på de digitala tavlorna och på dörrarna satt de blåa plastskyltarna som sa att tåget var på väg mot ”Uppsala”. Efter ett mumlat ”ja, men vi är redan sena – vi måste åka nu” hoppade jag på och fortsatte försöka få min undran bekräftad. Några fler omkring försökte få svar på samma fråga.
Allra tydligast var kvinnan som sedan skulle råka ut för olyckan. I början frågade hon konduktören – eller tågvärden, jag vet inte skillnaden – lugnt och tydligt precis som jag hade gjort sekunder tidigare om det verkligen var tåget till Eskilstuna. Konduktören ignorerade lika tydligt, snudd på demonstrativt, hennes fråga. Nu låg allt fokus på att få iväg tåget. Kvinnans idoga frågande möttes med en fortsatt framåt koncentrerad blick och spänt igenstängd mun. Här skulle inget svar ges. Någon som uppenbarligen kände sig säkrare än jag på att den stod på rätt tåg ropade ”ja, det är Eskilstuna-tåget” varpå kvinnan bestämde sig för att hoppa på. Enligt min minnesbild var det exakt samtidigt som konduktören, som stod i dörröppningen, med en vevande arm signalerade att tåget skulle börja rulla.

Kvinnan halkar ner.

Tåget börjar accelerera långsamt. Jag och nån mer försöker förgäves hitta en nödstopp. Men det finns det uppenbarligen ingen mellan vagnarna. Konduktören larmar självklart också och bankar sen i dörren från insidan och utbrister ”Varför skulle hon försöka hoppa på då!”. Det lät inte så anklagande som det verkar så här utskrivet. Det kändes mer som ett uttryck av frustration över att olyckan hände. Tåget rullade kanske 20 meter innan det stannar. Konduktören hoppar ur.

Jag är skakad. Benen darrar. Jag är arg.

Hur kan det här hända i Sverige? Hur kan en helt vanlig kvinna som ställer en fråga till personal på ett tjänsteföretag bara ignoreras?

 Jag vågar inte titta noga längs med rälsen. Jag fruktar det värsta.
Ganska snart stängs dörrarna och ingen släpps längre ut. I högtalarna ropas ut att det varit en olycka. Efter en stund går jag till vagnen bakåt och får där veta att en kvinna ”dragits” upp och att hon verkar vara kontaktbar. Eventuellt ett jack i huvudet, men det verkar inte vara något allvarligt. Jag går tillbaka till min vagn och lugnar de oroliga där. Efter ytterligare fem minuter, då kanske det har gått 20 från det att olyckan inträffade, berättas det även i högtalarna att ”kvinnan som halkat ner från perrongen inte verkar vara allvarligt skadad”.
Nästa besked: ”Lokföraren ska bytas ut – vi vet inte hur lång tid det tar.”
Nästa besked: ”Tåget är inställt, vi hänvisar till det som går klockan 19.00.”

Nästan en timme senare, efter en rundvandring guidad av SJ-personal med osäkert syfte, satt vi åter på ett tåg som börjar rulla.

Först sägs som det borde. ”Det var en olycka som orsakade kaoset”. Inte mer inte mindre.
Efter nästa station upprepas budskapet men då mer anklagande och med mer skuld på ”kvinnans vådliga försök”.

Det kunde lika gärna ha slutat med en dödsolycka. Och allt SJ gör är att lägga skulden på en ensam kvinna som ville åka till Eskilstuna och var osäker på om det verkligen var rätt tåg.
Fel skyltar, spår och avgångstid gjorde henne osäker. Jag är inte heller så säker på att man bara kan lägga skulden på konduktören.

För vilka krav ställer egentligen SJ på sin personal? Vad säger rutinerna om hur man ska agera i det läget? Finns det ens rutiner?

Det minsta SJ kan göra är att ordentligt utreda händelsen. Eller hade det bara gjorts om kvinnan hamnat mellan hjul och räls och inte som nu några decimeter åt sidan?

Ytterligare en konstig sak:
När man som journalist hör av sig om detta till polisen säger de att det inte finns någon sådan händelse noterad.
Trots att jag ringde polisen via 112 klockan 18.59 och berättade.

Advertisements