Hjälp mig fundera här! Inte minst folk inom media kan få tänka till.

SJ har sagt en sak om en olycka och jag som ögonvittne har en helt annan bild.
Eftersom SJ:s bild är den enda som hittills kommit ut till övriga resenärer ser jag som min plikt att berätta sanningen – hela sanningen.

Dessutom råkar jag vara journalist. Det gör att jag är duktig på att samla in fakta kring händelsen och vet hur man söker upp och vågar konfrontera berörda parter med de uppgifter jag har.

Allt detta gör jag. Möjligtvis med undantag för att jag var för skakig i benen och övertygad om att jag inte skulle orka titta bakåt längs spåret och se resultatet direkt efter olyckan. Men i övrigt samlar jag in så mycket fakta jag kan.

Sen vill jag alltså, som vittne och medmänniska till den skadade kvinnan, berätta. Jag ser det lite som motsvarigheten till ”läkarplikt”. Det är min plikt att berätta: Jag har en annan bild, kan få den bekräftad och har skapat mig en möjlighet – min blogg – att berätta.

Men hur ska min vanliga arbetsplats, redaktionen Dagen, tänka?

Det finns saker som gör händelsen relevant för tidningen att skriva om den. Människovärde är, som för alla tidningar, ett ämne för Dagen och djupast finns det sådana frågor i den här händelsen. Det gäller både personal och resenärers värde samt rättigheter att få fortsätta vara människor i ett samhälle som driver oss till att allt mer sudda bort det mänskliga.

Finns det utrymme för en ”jävig journalistik”?

Jag tycker inte att svaren är självklara, så kan vi inte ha en liten diskussion här?