Hjälp mig fundera här! Inte minst folk inom media kan få tänka till.
SJ har sagt en sak om en olycka och jag som ögonvittne har en helt annan bild.
Eftersom SJ:s bild är den enda som hittills kommit ut till övriga resenärer ser jag som min plikt att berätta sanningen – hela sanningen.
Dessutom råkar jag vara journalist. Det gör att jag är duktig på att samla in fakta kring händelsen och vet hur man söker upp och vågar konfrontera berörda parter med de uppgifter jag har.
Allt detta gör jag. Möjligtvis med undantag för att jag var för skakig i benen och övertygad om att jag inte skulle orka titta bakåt längs spåret och se resultatet direkt efter olyckan. Men i övrigt samlar jag in så mycket fakta jag kan.
Sen vill jag alltså, som vittne och medmänniska till den skadade kvinnan, berätta. Jag ser det lite som motsvarigheten till ”läkarplikt”. Det är min plikt att berätta: Jag har en annan bild, kan få den bekräftad och har skapat mig en möjlighet – min blogg – att berätta.
Men hur ska min vanliga arbetsplats, redaktionen Dagen, tänka?
Det finns saker som gör händelsen relevant för tidningen att skriva om den. Människovärde är, som för alla tidningar, ett ämne för Dagen och djupast finns det sådana frågor i den här händelsen. Det gäller både personal och resenärers värde samt rättigheter att få fortsätta vara människor i ett samhälle som driver oss till att allt mer sudda bort det mänskliga.
Finns det utrymme för en ”jävig journalistik”?
Jag tycker inte att svaren är självklara, så kan vi inte ha en liten diskussion här?
10 kommentarer
Comments feed for this article
februari 18, 2011 den 8:56 f m
Hampus
Kanske är bäst om någon av dina kollegor skriver artikeln..
..eftersom att du som ögonvittne kan ses (av läsare) som ”färgad” av händelsen.
Jag som journalist hade iallafall inte velat skriva artikeln själv om jag känner mig för nära händelsen. Då kanske jag också vinklar berättelsen, medvetet eller omedvetet pågrund av mina intryck.
//Hampus
februari 18, 2011 den 9:29 f m
Reb
Well… Jag anser ju att något sådant som objektiv journalistik (eller annat skrivande) inte existerar. I alla fall inte om det innebär att journalisten/skribenten förväntas vara befriad från allt vad åsikter, sympatier, tillhörigheter och livserfarenheter innebär (vill vi ha den journalistiken får vi försöka ta fram en mjukvara som kan skriva tidningar åt oss, för då är det inte människor vi vill ha som journalister). Tror däremot på att synliggöra sin(a) ”bias” (kommer inte på nån bra svensk översättning just nu), och låta läsaren ta ställning.
Konkret i det här fallet: Om du känner att du vill och kan skriva om det här för Dagen tycker jag absolut att du kan göra det, om du då är tydlig med din roll som ögonvittne.
Eller missförstår jag frågan? Är det om Dagen som tidning kan ta upp en händelse som på något sätt berör en anställd som är frågan? I så fall är svaret också glasklart ja. Jag menar, hur mycket av kyrkliga nyheter hade Dagen kunnat skriva om, om alla sammanhang som någon Dagen-anställd hade kopplingar till måste sorteras bort?
februari 18, 2011 den 9:34 f m
Andreas Nilsson
Båda frågorna är i och för sig intressanta. Men nu tänkte jag mest på vad kan jag skriva? I blogg eller i tidning, är det någon skillnad var jag skriver? Om någon annan skriver om händelsen i Dagen och jag bara är ögonvittne, som Hampus föreslår är det bättre?
Jättebra att ni ger er in i diskussionen. Tack både Hampus och Reb!
februari 18, 2011 den 10:06 f m
Martin S
Jag håller med Hampus. Om det är en artikel som ska publiceras, så är det bättre att någon annan skriver den, och du utgör ögonvittne. Fördelen är att den kan bli mer saklig och balanserad. Trovärdigheten blir snäppet högre. Eller också skriver du själv på bloggen, utifrån din upplevelse och de fakta du har tagit fram.
februari 18, 2011 den 1:44 e m
Simon
Jag tycker gott och väl du kan skriva om det här i Dagen. Det finns ju något som man brukar kalla för gonzo-journalistik, när reportern stövlar in i en handling, påverkar den och gärna rapporterar om sina känslor under tiden. En journalist som råkar bli ögonvittne har egentligen bara en större fördel att berätta sanningen.
All journalistik strävar verkligen inte efter att vara objektiv (fråga vilken sverigedemokrat som helst, även om det går att hitta väldigt goda argument för att inte behandla SD som andra partier). Så länge nyhetsvärdet motiverar så är det bara att köra!
februari 18, 2011 den 1:53 e m
Jakob
Jag skulle också säga att det absolut viktigaste är att vara oerhört tydlig med var du står i frågan, som Reb skriver ovan. Att det också blir tydligt i hur artikeln redigeras på sidan. Då tycker jag att du kan skriva den själv.
Ett alternativ är förstås att en annan reporter skriver nyhetsartikeln och du skriver en kommentars-artikel bredvid.
februari 20, 2011 den 7:08 e m
Ludvig
Så länge ”jävigheten” tydligt framgår är jag mer än positiv till dylik journalistik i en tidning som Dagen.
Alternativet vore ju att endast ateister skulle få rapportera och skriva om kristna konferenser och sammankomster, eller?
februari 21, 2011 den 6:41 e m
Eskilstuna-kuriren om olyckan « Andreas Nilsson
[…] med hjälp av en lokförare i kommentarsfältet, en bra genomgång av ansvarsfördelningen. (17/2) ”Jävig journalistik”? En bloggpost kanske framför allt dedikerad mediafolk. Hur ska man tänka kring publicering där […]
mars 22, 2011 den 9:40 f m
Känslans drivkraft « Andreas Nilsson
[…] bloggposter i samma ämne: Jävig journalistik? Andra medier om olyckan med Therese Expressen Först bland medierna att ta upp händelsen. […]
augusti 22, 2011 den 6:54 e m
168 792 tecken om SJ « Andreas Nilsson
[…] ”Jävig journalistik”? (18/2) En bloggpost kanske framför allt dedikerad mediafolk. Hur ska man tänka kring publicering där man själv som journalist är en part. […]