”Lindrigt skadad”, ”inte allvarligt”, ”klarade sig bra”.

Så låter det när SJ förklarar hur det gick för kvinnan som halkade mellan tåg och perrong i måndags kväll.

Läkarnas bild är en annan: Brutet bäcken, inre blödningar, kluven lever, krossad mjälte, skrapat ben och ett djupt jack i pannan.

Möt Therese Johansson, 25, som fortfarande vårdas för sina skador på Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Egentligen var det en lycklig dag. Therese hade kramat om sina klasskompisar, ett tajt gäng med elva tjejer, och firat sin svenska examen som hudterapeut. Även om det återstod en hektisk vecka för att få den internationella examen, skulle kvällen innebära en festlig middag med föräldrarna i Eskilstuna.

Det skulle bli en bra alla hjärtans dag. Om nu bara tåget kunde komma någon gång.

Ett blev inställt, det andra – det som skulle avgå 17.55 – var försenat, den nya avgångstiden meddelades till 18.20.

Efter ett års pendlande är Therese luttrad. Hon hade aldrig varit den där personen som skrikit och gormat över försenade tåg. Det gjorde hon inte den här gången heller.

Men när hon hörde något om att tåget på spår 11 var på väg till Eskilstuna blev hon fundersam. Det stod ju ”Norrköping” på den digitala skylten och på dörrarna ”Uppsala”. Klockan var fortfarande någon minut före 18.20, så Therese upplevde ingen stress när hon gick fram till tågvärdinnan för att fråga om tåget gick till Eskilstuna.

– Men hon ignorerar en totalt. Jag frågade väl en två tre gånger, sen började jag bli lite irriterad. Men då är det nån som säger att det gör det.

Therese ser hur någon hoppar in på högra sidan om konduktören samtidigt som denna ger tecken för att tåget ska avgå.

– Jag känner mig stressad och vill på för jag vill hem. Jag hade redan fått vänta länge. Sen är det ju isgata också. Jag försökte väl ställa mig på trappsteget, men så slinter jag och faller ner.

Upplevde du att det var trångt i dörren?

– Ja, jag kom från vänster och där stod ju hon.

Någon försöker hålla upp henne men misslyckas.

Therese tar ett djupt andetag där hon ligger på intensivvårdsavdelningen. Genom näsan får hon syrgas. Här och var är andra slangar inkopplade. I pannan sitter ett plåster över stygnen som håller ihop ett djupt sår.

Therese berättar:

– Antagligen smäller jag i huvudet direkt, men jag blir så rädd så jag känner ju inte det. Och sen får jag en smäll på bröstet under tåget. Jag spydde direkt när jag landade där nere. Och sen de där stora hjulen… Jag har ju brutit bäckenet, är totalt sönderrepad hela benen, levern har delat på sig och mjälten…

Rösten bär inte längre. Tårarna kommer.

– Sedan dess har jag haft ett otroligt tryck över bröstet. Det var ju där jag smällde i, men jag är egentligen öm överallt.

– Jag vet jag inte hur jag kunde vara så klar i huvudet att jag ändå kände att jag måste lägga mig tätt intill väggen. Jag tumlade runt där under. Det är ju ett under att inte någon kroppsdel ramlat av helt, de klyver ju en. En halvmeter till in och jag hade ju inte levt.

Therese tar paus igen. Det är jobbigt att tänka tillbaka på händelsen.

Hon minns hur hon ser hjulen komma närmare, men tåget stannar.  

– Alla skulle slita upp mig, och sen var det någon som sa nej, man hörde ju bara röster hela tiden. Men jag kom väl upp rätt snabbt som jag uppfattar det. Jag frös och det gjorde ont. Det blödde.

Therese minns att kvinnan hon försökt ställa frågor till var där och att hon verkade chockad. Hon minns också en ambulansförare, två läkare och en sjuksköterska.

– De var jättegulliga mot mig.

– Sen låg jag bara där och försökte andas. Det enda jag vet att jag frågade hela tiden var om jag kommer dö och om jag hade inre blödningar. Det var typ det första jag sa. Smällen var så kraftig. Alla sa att inte behövde ha hänt något, men jag kände att det hade gjort det.

Hon minns hur personal ”skyfflade” undan nyfikna omkring och kan förstå det. Hon beskriver sina erfarenheter av SJ-personal sen tidigare att några är jättegulliga, mänskliga och andra hanterar stressen ”värdelöst”.

– Jag förstår att de har fått ta emot sjukt mycket skit.

Den sista tydliga minnesbilden Therese har från perrongen är att konduktören precis innan hon lämnar platsen säger: ”Nästa gång springer du väl ändå inte till tåget?”.

– Och då ligger jag där. Det kändes jävligt förnedrande, som en riktig käftsmäll i ansiktet.

Ungefär 20 minuter efter olyckan kommer räddningstjänsten och 19.03 kommer Therese in på akuten.

Sedan dess har hon varit liggande.

– Vad var klockan? Visst var den före 18.20..? För det har jag legat och tänkt på.

Therese kan inte förstå varför konduktören i sådant fall inte tog sig tid att lyssna eller svara på om det felmärkta tåget på fel spår skulle gå till Eskilstuna.

Enligt uppgift ska tåget ha börjat rulla 18.19. Men SJ-personal förklarar att den nya utsatta avgångstiden ska ses som en beräknad avgångstid men att tåget gärna får gå tidigare. 

Till de på tåget kvarvarande passagerarna förklaras att kvinnan som halkat ner inte var allvarligt skadad.

– Hur visste de det?, säger Therese.

Tåget ställdes in, personalen togs ur tjänst och när ett tåg sedan strax före 20.00 rullade mot Eskilstuna sas olyckan vara förklaringen till kaoset bland avgångarna.

Efter nästa station meddelades att det var ett vådligt försök att hoppa på tåget, men att det hade slutat bra.

– De borde få se röntgenbilderna på mig.

Therese gråter igen. Hon hade tidigare inte hört någonting om vad SJ meddelat andra resenärer.

– Det är mycket att smälta.

Mamma Irene och pappa Håkan bor i ett anhörigrum och bevakar sin dotter dygnet runt. De berättar att det var de som fick ta kontakt med SJ.

– Först frågade de om det fanns något de kunde göra. Nästa dag lät det helt annorlunda. När jag frågade varför det inte hade skrivits något om olyckan blev den kvinnliga chefen först tyst. Sen sa hon att det var för att hon hade sprungit till tåget.

– Men det gjorde jag inte. Jag sprang inte! Det har SJ hittat på!, säger Therese förtvivlat.

I går, torsdag, hör SJ:s juridiska avdelning av sig och lovar skadeersättning. Familjen uppmanas ta kontakt med ett juridiskt ombud för att fylla i de blanketter som SJ skulle skicka.

– Det får vi ta tag i sen. Pengar är inte det vi tänker på nu. Nu handlar allt om att Tessan ska bli bra, säger Irene.

En av de viktigaste frågorna för Therese till läkarna var om hon kunde bli gravid.

– Och de säger att inget där är skadat. Jag hade ju änglavakt, det måste man säga. En sån här sak gör att man får nya perspektiv. Ibland kan man ju tro att man är lite odödlig.

 

Artiklar som kommer inom kort: ¤ SJ svarar. ¤ Ytterligare två ögonvittnen bekräftar Therese berättelse.

Annonser