I helgen är jag inbjuden till Gräv 11 i Växjö. Mycket hedrande. Jag ska sitta med i en panel och diskutera om journalister får tycka något om det vi skriver.
Min åsikt är att både det och den klassiska neutraliteten måste finnas.
Alldeles för ofta lägger chefer ut jobb på reportrar med färdiga rubriker och vinklar. Att i stället gå in i en story förutsättningslöst är en förmån och fantastiskt spännande.
Själv har jag ofta slagits av hur intressanta de där gråtonerna i ett från början till synes jämngrått ämne ändå kan visa sig vara.
Men det är knappast så jag gick in i granskningen av olyckan med Therese. Som ögonvittne var jag redan partisk. Min bild var inte samma som SJ:s.
Så, kan jag då inte sägas agera journalistiskt när jag jagar bevis för sanningen som jag ser den?
Jo, jag tycker det.
Idrottar, äter… vad det än är vi gör så drivs vi ofta av känslor. Visst, nyfikenhet kan ta oss en bit och förnuft håller oss inom ramar, men det är i känslorna som drivkraften finns.
Addera sen den journalistiska plikten att låta båda sidorna komma till tals med sina bästa argument och det kan bli riktigt bra.
Jag hade aldrig orkat gräva i den här händelsen om jag inte känt något för den i det här fallet lilla människan på sjukhuset och känt något mot det stora företaget som vägrar stå för sina brister.
Skulle jag stängt av de känslorna hade SJ kunnat fortsätta bagatellisera händelsen och kanske göra som Trafikverket – helt strunta i att göra en ordentlig utredning.
Men om det återkommer jag …
Andra bloggposter i samma ämne: Jävig journalistik?
Andreas Nilsson 
2 kommentarer
Comments feed for this article
mars 24, 2011 den 2:15 e m
Lasse Edfast
Att jag bevis för den sanning du tycker dig ha upplevt är inget problem i sig så länge du värderar bevisen på ett korrekt sätt och också godtar eventuella bevis för att du uppfattat situationen fel. Risken är att du överskattar de bevis du hittar och inte lyssnar på fakta som talar emot din tes om du är partisk, och därmed tappar du väldigt mycket i trovärdighet.
Jag tycker att man väldigt ofta blir arg och upprörd över något som man på ett morgonmöte säljer in som en orättvisa, och att man sedan hela dagen försöker utreda om det verkligen är så orättvist som det först tycktes. Inget fel med det, bara man hela tiden kan ta ett steg tillbaka, låta någon annan titta på vad man kommit fram med för fakta, och när som helst släppa hela grejen utan att det känns som någon slags personlig förlust. Är allt som det ska så är det så, om inte så ska vi naturligtvis vara på den utsatta människans sida i så mening att vi ställer ansvarig till svars.
Nu sa jag ungefär samma sak i två stycken eftersom jag i mellanrummet dem emellan stekte ett ägg och liksom glömde bort vad jag just skrivit och menat…
augusti 22, 2011 den 6:55 e m
168 792 tecken om SJ « Andreas Nilsson
[…] Känslans drivkraft (22/3) Ofta försöker vi som journalister gömma känslorna. Men alltid när vi vill göra något riktigt bra är känslorna drivkraften. Berättar också om att jag blivit inbjuden till Gräv 11. […]