I helgen är jag inbjuden till Gräv 11 i Växjö. Mycket hedrande. Jag ska sitta med i en panel och diskutera om journalister får tycka något om det vi skriver.

Min åsikt är att både det och den klassiska neutraliteten måste finnas.

Alldeles för ofta lägger chefer ut jobb på reportrar med färdiga rubriker och vinklar. Att i stället gå in i en story förutsättningslöst är en förmån och fantastiskt spännande.
Själv har jag ofta slagits av hur intressanta de där gråtonerna i ett från början till synes jämngrått ämne ändå kan visa sig vara.

Men det är knappast så jag gick in i granskningen av olyckan med Therese. Som ögonvittne var jag redan partisk. Min bild var inte samma som SJ:s.
Så, kan jag då inte sägas agera journalistiskt när jag jagar bevis för sanningen som jag ser den?
Jo, jag tycker det.

Idrottar, äter… vad det än är vi gör så drivs vi ofta av känslor. Visst, nyfikenhet kan ta oss en bit och förnuft håller oss inom ramar, men det är i känslorna som drivkraften finns.
Addera sen den journalistiska plikten att låta båda sidorna komma till tals med sina bästa argument och det kan bli riktigt bra.

Jag hade aldrig orkat gräva i den här händelsen om jag inte känt något för den i det här fallet lilla människan på sjukhuset och känt något mot det stora företaget som vägrar stå för sina brister.
Skulle jag stängt av de känslorna hade SJ kunnat fortsätta bagatellisera händelsen och kanske göra som Trafikverket – helt strunta i att göra en ordentlig utredning.
Men om det återkommer jag …

Andra bloggposter i samma ämne: Jävig journalistik?

Annonser